Här är mitt korta svar på Fredrik Perssons fråga: ”Vad mer kan vi begära av konsten än att den försöker beskriva världen?” i hans recension av Boris Mikhailovs utställning ”Time is out of Joint”, en utställning som han tenderar att nedvärdera till dokumentärfoto genom att ifrågasätta autenticitet och konstnärens moral.

Konsten kan förhålla sig till världen på olika subjektivt nyskapande sätt och får med dessa dimensioner något utöver att enbart vara antropologisk. Det ger ytterligare aspekter utöver dokumentären och, bevare oss, ett idealiserande hävdande. Konsten får ett värde, och ett existensberättigande, i sin fria perspektivpunkt. Men vi har svårt att tillskriva skeenden ett värde när de saknar absoluta värderamar. Jag kräver mer av konsten än att den försöker beskriva världen, jag kräver ett starkt sjävständigt konstnärligt skapande som gör att jag bjuds in att se världen på nya sätt.

Möjligen är detta ett problem som konstvärlden får tampas speciellt med när det gäller konstfoto. Intuitivt så applicerar vi en invand begreppsvärld som förminskar konsten i dessa fall. Som socialrealistisk dokumentärfoto är Boris Mikhailovs bilder något som rättfärdigt kan ifrågasättas då det finns uppställda regelverk för ett sådant hävdande. Men som konst har dessa bilder fler infallsvinklar, och är något mer än en ”beskrivning av världen”. Det är den på samma sätt som expressionistiskt måleri är något mer än dålig fotorealism. Något omoraliskt står inte att finna.

Utställningen pågår till den 28 maj 2012 på Berlinische Galerie.