Sista dödsstöten för en av Sveriges mest betydande konsthallar.

Nej, så blev det inte den gången för några år sedan. Följande artikel, med ovanstående rubrik, jag skrev i de lokala tidningarna i Gävle när Konsthallen i Sandviken skulle läggas ned. Nu när det börjar höjas röster igen om att Konstcentrum i Gävle ska läggas ned så tog jag och grävde fram den här artikeln igen.

För femtio år sedan såg Sandvikens styrande individen som en viktig bas i samhället. Då byggdes konsthallen, då satsade man. I dag tycks individen snarare betraktas som obekväm, någon som tyst ska låta sig inpassas i politikers ekonomiska strukturer. Skriver Johan Ågren som var anställd i Sandvikens konsthall förra gången den las ner. Numera jobbar Ågren på Länsmuseet.

Nya beslutsfattare – och konsthallen är i fara, igen! Förra gången Konsthallen stängdes motiverades det med dålig ekonomi, Sandviken hade inte råd med sin konsthall. Men snart öppnade den igen. Logiken bakom detta visade sig vara att ledningen ville bli av med den dåvarande konstintendenten; som snarare var trogen konsten än beslutsfattarnas nycker, och således var obekväm. Jag visade då också fram siffror varför nedläggningen knappast skulle innebära några väsentliga besparingar, vilket aldrig bemöttes.

Men vi känner till att konsthallen snart öppnade igen, i ny regi. Det var riktigt lågt då, men nu är det trots allt kanske främst ekonomin som klämmer, och då kommer vi in på prioriteringar. Konsthallen är inte lönsam, det har den inte varit på länge, trots satsningar på en butik. Konst och kultur är sällan lönsamt, och har således förlorat sitt existensberättigande OM det inte finns något annat som motiverar en existens.

Vi lever i en poststrukturalistisk era vare sig vi vill eller inte. Det råder tankefrihet och vi värnar om att inte låta några människor få indoktrinera andra människor med sina ideal. Det här är mycket viktigt att värna om; för när vi väl slutar göra det kommer de människor som är mest dominanta att diktera våra livsvillkor.

En konsthall är en yttersta arena för att gestalta det postmodernistiska utforskandet. Här får allt påstås, och här kan det betraktas och utgöra grund för debatter som rör det innersta och yttersta i vår identitet som människor. I en tid av avsaknad av absoluta och dikterade ideal gestaltas vår identitet genom självreflektion och val.

Genom att skära ner på kulturella institutioner bäddar man för en osund samhällsutveckling då man fråntar människan viktiga möjligheter att reflektera över sin identitet, och visa det för andra. Postmodernismen är i grunden en existentialistisk företeelse; det vill säga att människan är utlämnad åt sin egen frihet, och dömd att fatta egna val utan någon absolut given grund för dessa beslut. Människan dikterar således själv sin moral, eller så låter de andra ta detta ansvar åt dem.

Konsthallen är inte populistisk – hette det för ett antal år sedan – och så anställdes en gallerist åt konsthallen som skulle utreda dess brister. Den dåvarande intendenten förkastade denna utredning, en utredning som ensidigt kalkylerade med att öka vinsten utan hänsyn till en konsthalls grundläggande uppdrag.

Vi som jobbade där såg det som självklart att konsthallen då lades ned främst utifrån andra motiv än de ekonomiska: Det var det enda sättet som man kunde bli av med en intendent som var trogen sitt uppdrag snarare än att driva en kompromisslös linje i kommersialismens anda. Visst ska alla verksamheter tänka på sin ekonomi, och ibland göra kompromisser med ambitioner, men det finns också gränser.

Nu kommer kanske sista dödsstöten för vad som tidigare har varit en av Sveriges mest betydande konsthallar, en konsthall som ritades av arkitekten Gösta Åbergh och byggdes år 1972 i en anda av framtidshopp och ambition. Hela folketshus-projektet startades redan på 1940-talet, en byggnad som också inhyser ett utomordentligt bibliotek.

Sandviken hade 1955 Sveriges första kommunala konsthall. Man förstod då betydelsen av att inte underminera människans självmedvetenhet, utan såg individen som en viktig stöttepelare och bas i samhället. Denna självmedvetenhet betraktas i dag som snarare obekväm; då det gynnar en mångfald som inte alltid låter sig passas in i ekonomiska ledband.

Budskapet blir: ”låt oss tänka, medan ni ser på tv och sysslar med fritidsaktiviteter. Låt oss diktera era ideal så de passar in i våra planerade ekonomiska strukturer”. Utan ett medvetet reflekterande börjar en neråtgående spiral i samhället, där de många alternativen och möjligheterna får ge plats åt det ekonomiskt mest följsamma.

Om den ekonomiska vinningen är ledstjärna hos politiker, så är det ett kortsiktigt agerande som främst avser att gynna det egna politiska uppdraget. Det är inte ett fullt ansvar, och konsekvenserna kommer sedan på måfå.

Det konsthallen kostar är så väldigt lite i förhållande till vad den har att ge. Den är inte bara en arena för samtidskonst, den är också en symbol för ett samhälles ambition och inriktning. En reflekterande människa vill inte se konsthallar, bibliotek och andra kulturinstitutioner stängas, för det vittnar om en dunkel utveckling.

Detta är en felaktig prioritering som visar på en oförståelse för kulturella yttringar. Sådana beslut får helt enkelt inte tas. Dessa beslut togs förut, och då utan ett seriöst bemötande av kritiken. Vi förstår idag varför det blev så då, och frågan är om det blir bättre denna gång, eller om beslut tas igen på samma otydliga grunder.

Att inte samtala och argumentera för sina ståndpunkter är att förminska den demokratiska processen. Att inte ha ett aktivt samtal i ett samhälle innan sådana här nyckfulla beslut verkställs är förödande – det är lika förödande som att kväva det samtal som råder i en konsthall. Hittills har kulturens försvarare lyckats övertala beslutsfattarna, och det är just något tragikomiskt över situationen, som Lars Westerman uttryckte sig, att misstaget ska fortsätta att upprepa sig, att inte förståelsen kan bevaras.

Johan Ågren