Nietzsche – frånvaron av ideal, reduktionism och vilja till makt.

Friedrich Nietzsche - vilja till maktAtt vi har rätt att sätta oss över andra, då ingen Gud finns som kan tillrättavisa oss, hör jag allt som ofta yttras. Ofta hör jag också Friedrich Nietzsche nämnas i sammanhanget. Men Nietzsches övermänniskoideal handlade aldrig om att ”ta sig makt” oberoende av rim och reson. Makten kan i sig själv aldrig bli en självhävdande och oberoende princip. Då är man endast tillbaka vid den punkt Nietzsche från början vänder sig emot; att människan konstruerar artificiella levnadsregler efter sin fantasi eller tro. I stället bör man förankra sitt maktutövande i verkliga livsförhållanden. Nya levnadsregler uppstår – som fågeln fenix – ur askan av våra förbrända fantasifoster. Vi ifrågasätter motivet till våra handlingsmönster. Här får Nietzsche ett problem och det är att han inser att hans handlingar har en inbyggd drivkraft som redan uppstått ur det kulturella falsariet. Reningen från dessa impulser medför endast en existentiell tomhet. Han misslyckas med den renande psykosyntes som måste föregå varje transformation av jagets vilja när det ska agera opåverkat av de kausala orsaker som uppbådat det till att börja med. Övermänniskan har rätt att sätta sig över den artificiella moralen, men styrd av de impulser som närt henne från födseln så uppstår i stället en konflikt; där inga nya impulser uppstår, samtidigt som avsikten är att följa något annat än vad som tidigare närt henne. Vi inser att människan inte kan göra sig fri från någon form av drift, hon kan enbart försöka analysera sina drifters upprinnelse, och rena sig efter bästa förmåga. Den fria viljan söker efter en förmåga att agera utan att låta sig påverkas av förnuftsvidriga konstruktioner, eller vilja till makt i sådana sammanhang.

Den övermänniska som kommer ut ur denna reningsprocess har ingen makt över de människor som fortfarande bygger på kristallpalatset. Han kan inte ta sig sådan sofistikerad makt då all motivation är borta. I stället måste han lyssna på sin kropp och vindens sus. Han kan inte längre uppbåda den drift som gör andra människor galna. Men beordrar hans kropp honom att forcera ett hinder så existerar ingen moral som hindrar honom, enbart ett beräknande hur behoven bäst kan tillses. Den makt som nu uppstår är i teorin ren från falskhet. Vi kan således inte luta oss mot Nietzsche när det kommer till att motivera våld och övergrepp. Det blir så tydligt när vi analyserar våldet och snart ser alla dessa politiska och religiösa ideal som ligger till grund för detta. Nietzsche leder oss inte in i handling först och främst, utan in i stillhet och tystnad. Och inte alltid en behaglig tystnad, men en nödvändig tystnad.

Kommentarer stängda.