Att vi har rätt att sätta oss över andra, då ingen Gud finns som kan tillrättavisa oss, hör jag allt som ofta yttras. Ofta hör jag också Friedrich Nietzsche nämnas i sammanhanget. Men Nietzsches övermänniskoideal handlade aldrig om att ”ta sig makt” oberoende av rim och reson. Makten kan i sig själv aldrig bli en självhävdande och oberoende princip. Då är man endast tillbaka vid den punkt Nietzsche från början vänder sig emot; att människan konstruerar artificiella levnadsregler efter sin fantasi eller tro. I stället bör man förankra sitt maktutövande i verkliga livsförhållanden. Nya levnadsregler uppstår – som fågeln fenix – ur askan av våra förbrända fantasifoster. Vi ifrågasätter motivet till våra handlingsmönster. Här får Nietzsche ett problem och det är att han inser att hans handlingar har en inbyggd drivkraft som redan uppstått ur det kulturella falsariet. Reningen från dessa impulser medför endast en existentiell tomhet. Han misslyckas med den renande psykosyntes som måste föregå varje transformation av jagets vilja när det ska agera opåverkat av de kausala orsaker som uppbådat det till att börja med. Övermänniskan har rätt att sätta sig över den artificiella moralen, men styrd av de impulser som närt henne från födseln så uppstår i stället en konflikt; där inga nya impulser uppstår, samtidigt som avsikten är att följa något annat än vad som tidigare närt henne. Vi inser att människan inte kan göra sig fri från någon form av drift, hon kan enbart försöka analysera sina drifters upprinnelse, och rena sig efter bästa förmåga. Den fria viljan söker efter en förmåga att agera utan att låta sig påverkas av förnuftsvidriga konstruktioner, eller vilja till makt i sådana sammanhang.
Den övermänniska som kommer ut ur denna reningsprocess har ingen makt över de människor som fortfarande bygger på kristallpalatset. Han kan inte ta sig sådan sofistikerad makt då all motivation är borta. I stället måste han lyssna på sin kropp och vindens sus. Han kan inte längre uppbåda den drift som gör andra människor galna. Men beordrar hans kropp honom att forcera ett hinder så existerar ingen moral som hindrar honom, enbart ett beräknande hur behoven bäst kan tillses. Den makt som nu uppstår är i teorin ren från falskhet. Vi kan således inte luta oss mot Nietzsche när det kommer till att motivera våld och övergrepp. Det blir så tydligt när vi analyserar våldet och snart ser alla dessa politiska och religiösa ideal som ligger till grund för detta. Nietzsche leder oss inte in i handling först och främst, utan in i stillhet och tystnad. Och inte alltid en behaglig tystnad, men en nödvändig tystnad.
Boris Mikhailov, från bildserien ”Case History”, 1997–1999.
Här är mitt korta svar på Fredrik Perssons fråga: ”Vad mer kan vi begära av konsten än att den försöker beskriva världen?” i hans recension av Boris Mikhailovs utställning ”Time is out of Joint”, en utställning som han tenderar att nedvärdera till dokumentärfoto genom att ifrågasätta autenticitet och konstnärens moral.
Konsten kan förhålla sig till världen på olika subjektivt nyskapande sätt och får med dessa dimensioner något utöver att enbart vara antropologisk. Det ger ytterligare aspekter utöver dokumentären och, bevare oss, ett idealiserande hävdande. Konsten får ett värde, och ett existensberättigande, i sin fria perspektivpunkt. Men vi har svårt att tillskriva skeenden ett värde när de saknar absoluta värderamar. Jag kräver mer av konsten än att den försöker beskriva världen, jag kräver ett starkt sjävständigt konstnärligt skapande som gör att jag bjuds in att se världen på nya sätt.
Möjligen är detta ett problem som konstvärlden får tampas speciellt med när det gäller konstfoto. Intuitivt så applicerar vi en invand begreppsvärld som förminskar konsten i dessa fall. Som socialrealistisk dokumentärfoto är Boris Mikhailovs bilder något som rättfärdigt kan ifrågasättas då det finns uppställda regelverk för ett sådant hävdande. Men som konst har dessa bilder fler infallsvinklar, och är något mer än en ”beskrivning av världen”. Det är den på samma sätt som expressionistiskt måleri är något mer än dålig fotorealism. Något omoraliskt står inte att finna.
Nej, så blev det inte den gången för några år sedan. Följande artikel, med ovanstående rubrik, jag skrev i de lokala tidningarna i Gävle när Konsthallen i Sandviken skulle läggas ned. Nu när det börjar höjas röster igen om att Konstcentrum i Gävle ska läggas ned så tog jag och grävde fram den här artikeln igen.
För femtio år sedan såg Sandvikens styrande individen som en viktig bas i samhället. Då byggdes konsthallen, då satsade man. I dag tycks individen snarare betraktas som obekväm, någon som tyst ska låta sig inpassas i politikers ekonomiska strukturer. Skriver Johan Ågren som var anställd i Sandvikens konsthall förra gången den las ner. Numera jobbar Ågren på Länsmuseet.
Nya beslutsfattare – och konsthallen är i fara, igen! Förra gången Konsthallen stängdes motiverades det med dålig ekonomi, Sandviken hade inte råd med sin konsthall. Men snart öppnade den igen. Logiken bakom detta visade sig vara att ledningen ville bli av med den dåvarande konstintendenten; som snarare var trogen konsten än beslutsfattarnas nycker, och således var obekväm. Jag visade då också fram siffror varför nedläggningen knappast skulle innebära några väsentliga besparingar, vilket aldrig bemöttes.
Men vi känner till att konsthallen snart öppnade igen, i ny regi. Det var riktigt lågt då, men nu är det trots allt kanske främst ekonomin som klämmer, och då kommer vi in på prioriteringar. Konsthallen är inte lönsam, det har den inte varit på länge, trots satsningar på en butik. Konst och kultur är sällan lönsamt, och har således förlorat sitt existensberättigande OM det inte finns något annat som motiverar en existens.
Vi lever i en poststrukturalistisk era vare sig vi vill eller inte. Det råder tankefrihet och vi värnar om att inte låta några människor få indoktrinera andra människor med sina ideal. Det här är mycket viktigt att värna om; för när vi väl slutar göra det kommer de människor som är mest dominanta att diktera våra livsvillkor.
En konsthall är en yttersta arena för att gestalta det postmodernistiska utforskandet. Här får allt påstås, och här kan det betraktas och utgöra grund för debatter som rör det innersta och yttersta i vår identitet som människor. I en tid av avsaknad av absoluta och dikterade ideal gestaltas vår identitet genom självreflektion och val.
Genom att skära ner på kulturella institutioner bäddar man för en osund samhällsutveckling då man fråntar människan viktiga möjligheter att reflektera över sin identitet, och visa det för andra. Postmodernismen är i grunden en existentialistisk företeelse; det vill säga att människan är utlämnad åt sin egen frihet, och dömd att fatta egna val utan någon absolut given grund för dessa beslut. Människan dikterar således själv sin moral, eller så låter de andra ta detta ansvar åt dem.
Konsthallen är inte populistisk – hette det för ett antal år sedan – och så anställdes en gallerist åt konsthallen som skulle utreda dess brister. Den dåvarande intendenten förkastade denna utredning, en utredning som ensidigt kalkylerade med att öka vinsten utan hänsyn till en konsthalls grundläggande uppdrag.
Vi som jobbade där såg det som självklart att konsthallen då lades ned främst utifrån andra motiv än de ekonomiska: Det var det enda sättet som man kunde bli av med en intendent som var trogen sitt uppdrag snarare än att driva en kompromisslös linje i kommersialismens anda. Visst ska alla verksamheter tänka på sin ekonomi, och ibland göra kompromisser med ambitioner, men det finns också gränser.
Nu kommer kanske sista dödsstöten för vad som tidigare har varit en av Sveriges mest betydande konsthallar, en konsthall som ritades av arkitekten Gösta Åbergh och byggdes år 1972 i en anda av framtidshopp och ambition. Hela folketshus-projektet startades redan på 1940-talet, en byggnad som också inhyser ett utomordentligt bibliotek.
Sandviken hade 1955 Sveriges första kommunala konsthall. Man förstod då betydelsen av att inte underminera människans självmedvetenhet, utan såg individen som en viktig stöttepelare och bas i samhället. Denna självmedvetenhet betraktas i dag som snarare obekväm; då det gynnar en mångfald som inte alltid låter sig passas in i ekonomiska ledband.
Budskapet blir: ”låt oss tänka, medan ni ser på tv och sysslar med fritidsaktiviteter. Låt oss diktera era ideal så de passar in i våra planerade ekonomiska strukturer”. Utan ett medvetet reflekterande börjar en neråtgående spiral i samhället, där de många alternativen och möjligheterna får ge plats åt det ekonomiskt mest följsamma.
Om den ekonomiska vinningen är ledstjärna hos politiker, så är det ett kortsiktigt agerande som främst avser att gynna det egna politiska uppdraget. Det är inte ett fullt ansvar, och konsekvenserna kommer sedan på måfå.
Det konsthallen kostar är så väldigt lite i förhållande till vad den har att ge. Den är inte bara en arena för samtidskonst, den är också en symbol för ett samhälles ambition och inriktning. En reflekterande människa vill inte se konsthallar, bibliotek och andra kulturinstitutioner stängas, för det vittnar om en dunkel utveckling.
Detta är en felaktig prioritering som visar på en oförståelse för kulturella yttringar. Sådana beslut får helt enkelt inte tas. Dessa beslut togs förut, och då utan ett seriöst bemötande av kritiken. Vi förstår idag varför det blev så då, och frågan är om det blir bättre denna gång, eller om beslut tas igen på samma otydliga grunder.
Sandvikens Konsthall
Att inte samtala och argumentera för sina ståndpunkter är att förminska den demokratiska processen. Att inte ha ett aktivt samtal i ett samhälle innan sådana här nyckfulla beslut verkställs är förödande – det är lika förödande som att kväva det samtal som råder i en konsthall. Hittills har kulturens försvarare lyckats övertala beslutsfattarna, och det är just något tragikomiskt över situationen, som Lars Westerman uttryckte sig, att misstaget ska fortsätta att upprepa sig, att inte förståelsen kan bevaras.
Det här med att det är viktigt att barn växer upp med mycket smuts och bakterier under de första levnadsåren för att sedan inte bli försvagade hälsomässigt när de växer upp känns symptomatiskt för mycket här i livet. Samtidigt så finns det en strävan bort från prövningar, slit och smuts, så hur ska det bli framöver? Det är ju värsta björntjänsten att försöka ge sina barn en så ”bra” uppväxt som möjligt. Vad som är ”bra” måste nog kraftigt revideras, och kommer i denna revidering att gå emot mycket av vad vi intuitivt anser vara bra. T.ex så ska vi numera med tillfredsställelse och tillförsikt se hur våra barn sitter och äter sand i en ”välanvänd” sandlåda. De har vetat hela tiden hur de ska göra för att inte få astma och allergi senare i livet, och det är vi som i vår kultiverade välvilja förstört dem. Så resultatet av min trendspaning idag är att det helvita modet kommer att försvinna. För hur bra gör sig dessa vita ytor med ett välgörande lager smuts på sig?
Syftet med denna blogg är att samla ihop mig själv på internet. Har märkt att jag faktiskt använder Facebook rätt ofta, och också skriver längre inlägg. Facebook är inte riktigt optimalt för detta, och så rullar all information bort i glömska och alltför få människor får se det jag skriver. Det går naturligtvis inte för sig. Tänker också publicera bilder på det jag gör i konstväg och förhoppningsvis lite dikter och artiklar.
Att vi har rätt att sätta oss över andra, då ingen Gud finns som kan tillrättavisa oss, hör jag allt som ofta yttras. Ofta hör jag också Friedrich Nietzsche nämnas i sammanhanget. Men Nietzsches övermänniskoideal handlade aldrig om att ”ta sig makt” oberoende av rim och reson. Makten kan i sig själv aldrig bli en självhävdande och oberoende princip. Då är man endast tillbaka vid den punkt Nietzsche från början vänder sig emot; att människan konstruerar artificiella levnadsregler efter sin fantasi eller tro. I stället bör man förankra sitt maktutövande i verkliga livsförhållanden. Nya levnadsregler uppstår – som fågeln fenix – ur askan av våra förbrända fantasifoster. Vi ifrågasätter motivet till våra handlingsmönster. Här får Nietzsche ett problem och det är att han inser att hans handlingar har en inbyggd drivkraft som redan uppstått ur det kulturella falsariet. Reningen från dessa impulser medför endast en existentiell tomhet. Han misslyckas med den renande psykosyntes som måste föregå varje transformation av jagets vilja när det ska agera opåverkat av de kausala orsaker som uppbådat det till att börja med. Övermänniskan har rätt att sätta sig över den artificiella moralen, men styrd av de impulser som närt henne från födseln så uppstår i stället en konflikt; där inga nya impulser uppstår, samtidigt som avsikten är att följa något annat än vad som tidigare närt henne. Vi inser att människan inte kan göra sig fri från någon form av drift, hon kan enbart försöka analysera sina drifters upprinnelse, och rena sig efter bästa förmåga. Den fria viljan söker efter en förmåga att agera utan att låta sig påverkas av förnuftsvidriga konstruktioner, eller vilja till makt i sådana sammanhang.
